Tankar och iakttagelser
BakgrundJag kommer från en arbetarfamilj med en far som var byggjobbare och en mor, som officiellt var hemmafru, men som i själva verket alltid jobbade i den ”informella ekonomin”, dvs hon var hemhjälp i olika familjer utan några skrivna eller oskrivna avtal. Och därmed var hon ”rättslös”, om något hade hänt, men å andra sidan betalade hon aldrig ett öre i skatt. Det enda undantaget var när hon jobbade på Kungl. Myntet under ca 14 dagar. Mammas jobb satte lite, om inte guldkant så kanske silverkant på vårt liv under normala förhållanden när pappa hade jobb. Men jag tror att det mesta hon tjänade, åtminstone under mina första levnadsår, gick åt till att hålla de sociala myndigheterna borta från familjen under pappas arbetslöshetsperioder.
Jag föddes alltså in i en socialdemokratisk miljö, där den politiska tillhörigheten egentligen aldrig ifrågasattes. Man tillhörde ”arbetarklassen”, därmed jämnt! Alla sociala jämförelser gjordes i termerna ”vi och dom” och ”dom” var alltid illvilliga, högfärdiga, okänsliga och i övrigt helt utan positiva egenskaper. Det talades aldrig politik i vårt hem, utom möjligen när någon av pappas arbetskamrater var hemma hos oss, men då var det mera fråga om val mellan socialdemokraterna, kommunisterna och syndikalisterna. Och den diskussionen förstod jag mig inte på, och därför blev jag inte intresserad.
Mitt politiska medvetande vaknade sent. Jag tror att jag nog var långt över 30, innan jag på allvar började reflektera över liv och samhälle i politiska termer. Och under tiden fram till dess tyckte jag nog att saker och ting fungerade bra. Konjunkturerna fram till 60-talet var ju lysande. Allt som skedde för småfolket var positivt, och t o m skatterna var låga. Vi kunde också skaffa oss ett eget hus, trots att jag var ensam om att dra in reda pengar varje månad. Det sattes ingen särskild press på mig från samhällets sida, och det var naturligtvis positivt, när någon annan betalade för mina förmåner. Jag hade egentligen ingen anledning att fundera över hur? och varför? Jag röstade socialdemokratiskt i ett par val av gammal vana. Mamma och pappa hade sagt att det var bra, och då var det väl så!
Första gången jag bröt ”klassgränsen” var vid pensionsvalet för ATP 1959. Då röstade jag med folkpartiet, därför att deras förslag hade en mer realistisk inriktning, tyckte jag. Ironiskt nog var det en folkpartist som avgjorde valet genom att rösta med socialdemokraterna, som därmed vann pensionsstriden. Det behövdes sen inte mer än 30 år för att bevisa, att (s)-förslaget var misslyckat och ytterligare 10 år för att konstruera och genomföra ett nytt system med en aning mer frihet i, men som redan nu är ifrågasatt.
Men det som verkligen fick mig att tänka efter och ifrågasätta det socialistiska systemet var, när Hasse engagerade sig i Moderat Skolungdom under gymnasietiden. Vi hade många heta diskussioner, och jag gjorde motstånd ganska länge, ibland med den äldres lite överseende attityd till ungdomens förvillelser, men jag tvingades inse mina egna villfarelser och övertygades om, att en liberalare samhällssyn passade mig bättre och att liberalismen är en bättre väg till ett mänskligt och samtidigt dynamiskt samhälle. Ett samhälle som tar tillvara individens egna resurser under stor frihet, samtidigt som individen åläggs ett personligt ansvar för sig själv och sin familj.
När väl det politiska medvetandet hade väckts, gav det ena det andra. Gamla förutfattade meningar ifrågasattes, jag började sätta mig in i det politiska skeendet, nya sanningar avslöjades och det blev intressantare att diskutera politik. Och så småningom var jag mogen att ta steget in i ett politiskt parti. Och det blev Moderaterna.
Men inte nog med det. Efter det att vi 1978 hade flyttat från Vendelsö in till Söder, mognade tanken på att engagera mig lite mer aktivt. Jag sökte kontakt med Moderaternas Katarina-förening, och jag mottogs med öppna armar. En ny entusiast var guld värd! Och innan jag visste ordet av, var jag medlem av styrelsen. Jag blev erbjuden att gå på en kurs för kommunala fritidspolitiker, vilket jag accepterade. Och så småningom blev jag också förenings-ordförande, tills jag måste sluta p gr a tidsbrist. när jag blev egen företagare.
Och sen var jag med och jobbade för M i tre valrörelser och naturligtvis också däremellan. Det var en rolig och intressant erfarenhet, hela det politiska jobbet, men det kunde också vara lite obehagligt, eftersom våra politiska motståndare på vänsterkanten inte drog sig för ojusta och otrevliga metoder för att stoppa och svärta ner oss. Vid utdelning av material i brevlådorna kunde man häcklas av personer som hoppade ut ur sina dörrar och skällde, och i valstugorna utdelades många orena verbala slag mot oss som befolkade dom. Men det var också roligt, eftersom man träffade så många trevliga och vänliga människor.
Grunden för Sveriges välstånd
Småföretagare contra stora företag, ett dilemma för (s)När man hör sossarna tala om att småföretagen är viktiga, att man vill göra mycket för dessa och att det är i småföretagen som den utveckling finns, som skall lösa arbetslösheten, förstår man att det är ett populistiskt uttalande och knappast en hel sanning.
Inte vill sossarna ha en massa självständiga och egensinniga småföretagare att tampas med. Det stämmer inte alls med deras ideologi och med vad partiet lovat LO. Tänk om LO skulle behöva förhandla med en mängd småföretagare! Eller det kanske inte skulle bli några förhandlingar med LO alls. Facket skulle kanske inte behövas som förhandlingspartner. Allt skulle kanske kunna lösas inom företagen Tänk vilket hemskt scenario! Nej, sossarna vill ha några få och stora organisationer att tala och förhandla med. Då är det lättare att kontrollera allt. Och då har man arbetsgivarna inne i sin bur och löntagarna i sin LO-bur, där man i LO-fallet har full kontroll genom den ”representativa demokratin”, d v s allt kan styras av fackpamparna i den socialdemokratiska adeln utan inslag av besvärliga individer och inflytande från andra partier.
Att utnyttja alla mänskliga resurserInser inte vänstersympatisörerna, att det finns anledning att se över hela skolan, när världens dyraste skola tillåter så många att gå ut skolan utan baskunskaper? I en aktuell undersökning i Hedemora (mars 2006) visade betygen för åttondeklassarna, som fick betyg för första gången under sin skoltid, att 25 % av eleverna inte hade godkänt betyg i svenska, matematik och engelska. Tror socialisterna på fullt allvar, att svagpresterande elever mår bra av att ständigt behöva jämföra sig med klassens begåvningar, vilket blir resultatet när alla läser samma kurs. Tror dom att vi utnyttjar begåvningsreserven till fullo, när stimulansen uteblir för de duktiga eleverna? Får de inbillade jämlikhetssträvandena kosta vad som helst? Har dom någon gång frågat sig, varför skid-, golf, snowboard- och andra idrottsgymnasier tillåts existera för att utveckla idrottstalangerna, när det inte ens får finnas särskilda kurser i läsämnena för de elever, som har begåvning för detta? Skulle detta förhållande dras ut i sin yttersta spets, skulle ju alla deltagare i Lidingöloppet behöva vänta på siste man för att kunna springa i mål samtidigt. Eller alla deltagare i friidrotts-SM garanteras minst en silvermedalj redan före tävlingarna. Kanske en knäpp jämförelse, men följdriktig.
Frihet att välja
Den enskildes ansvarÄr vänstersympatisörerna så totalt fråntagna all initiativkraft, att dom inte finner något positivt i att sköta sig själva utan inblandning av förmyndare, att själva få bestämma färdriktning, medel, hastighet och mål? Har livet för dom blivit ett självändamål, ett uppfyllande av Partiets visioner om total jämlikhet på alla plan och inom politikens ramar? Ett race genom dagis, flumskola, Unga Örnar, SSU, LO och PRO för att slutligen bäras ut av Fonus. Har dom glömt att det kittlar inför en utmaning och att man kan bli euforisk av en självuppnådd framgång? Har dom glömt eller aldrig haft klart för sig, att de gemensamma resurser som inbetalas i skatt blir effektivare, om dom används till hjälp åt dom som behöver hjälp och inte till saker som kan och, om inte för annat så för att hålla hjärnan igång, bör göras av oss själva? Har dom inte klart för sig, hur mycket styrka och förmåga det finns hos snart sagt alla människor, om dessa egenskaper får komma fram i stället för att kvävas av politikernas välvilja att ta över alla beslut?
Om den ultimativa tryggheten är det enda målet, varför då gå upp på morgonen? Tryggast är vi ju i sängen. Och varför inte ge 100 % i skatt, om måttet på kvantitet och kvalitet i vård, omsorg och skola enbart är avhängigt hur mycket pengar, som slussas in där? Det senare praktiserades i t ex Östtyskland, och det vet vi ju hur det gick.
Har inte de vänstersympatiserande kvinnorna insett, att dom sitter fast i en fälla genom att jobba i offentliga sektorn, en monopolverksamhet där arbetsgivaren gör allt för att hålla nere lönerna och enkelt lyckas därmed, eftersom majoriteten av de anställda inte kan gå till någon annan arbetsgivare? Om man undantar de sjuksköterskor, som dragit till grannländerna för bättre lön. Har dom inte upptäckt den kohandel som pågår från svensk sida för att få grannarna att inte bjuda över i lön och förmåner (enl. SvD)?
Rätten att styra andraÄr vänstersympatisörerna så totalt nedsövda, att dom inte inser det positiva i, både för den enskilde och för landet, att kunna klara sig själva på sin lön, att få behålla mer av sin lön i stället för att pungslås genom skatter och sedan sitta ner och vänta på de bidrag, som förmyndarna i sin oändliga nåd behagar dela ut? Varför nöjer dom sig med en privatekonomi, som för all framtid är nere på fickpengsnivå, utan möjlighet att kunna förbättras genom egen planering och eget sparande? Och om den förbättras genom ökade enskilda arbetsinsatser, försvinner genast något bidrag och man är nere på fickpengsnivå igen. Skulle det ändå eventuellt finnas några privata pengar kvar efter livslångt sparande, när man tas in på sjukhem, tas också dom ifrån oss av kommunen, som utan misskund kan sätta kvarvarande make eller maka på bar backe utan hus och sparade pengar. Och sen ska pensionärerna inte ha råd att spela bingo i Garpenberg utan kommunalt bidrag. Vad ska hända för att väcka vänsterfolket?
Har vänstersympatisörerna redan glömt socialdemokraten Anna Hedborgs förslag, att uppnådd ATP-pension skulle avräknas mot de privata pensionsförsäkringar, som medborgarna själva sparat ihop till? Alltså ren konfiskation! En regim som kan ställa ett sådant förslag, kan man verkligen lita på! Den har avslöjat sitt rätta jag. Den är ute efter allt vad Du har och skyr inga medel för att ta det!
Politikernas moralMan frågar sig hur länge det svenska folket nöjer sig med den tingens ordning, som är rådande? Är det så att man inte ser vad som händer, eller är folk i allmänhet så nöjda med att ha blivit fråntagna ansvaret och överlåtit det på förmyndare att man inte vill ha en ändring? Samtidigt händer den ena skandalen efter den andra, huvudsakligen i de socialdemokratiska leden. Man kan ta fram Gävle-historierna med sossepampar i olika organ som skor sig på skattebetalarnas bekostnad med resor, supgillen, porrklubbsbesök, roulettspel o s v. När man sedan hör deras ”förklaringar” och undanflykter, som är närmast patetiska, förstår man att vederbörande dels är mindre kompetenta och dels fartblinda av många decenniers makt. Man kan tänka på Motala-skandalen, i en kommun där socialdemokraterna haft absolut majoritet i mannaminne. Man kan komma ihåg den socialdemokratiske riksdagsmannen med sina familjegynnande affärer på kursgården. Man får heller inte glömma bort bostadsstiftelsen, där den socialdemokratiska styrelsen ordnade lägenheter åt familjen i st f åt behövande kvinnor, som stiftelsens stadgar föreskrev.
Men tillhör man den socialdemokratiska adeln så gör man. Björn Rosengrens porrklubbsbesök, som tvingade fram hans avgång som fackbas, belönades av Partiet med en landshövdingepost i Luleå. Den generaldirektör i Sjöfartsstyrelsen, som ljög om Estonia-utredningen, måste för skams skull sluta men blev i stället satt i regeringskansliet på en fingerad generaldirektörspost med alla förmåner kvar. Sen fick han en ny förläning av den socialdemokratiska regeringen. Den redan adlade Sigvard Marjasin, som ”klippte och klistrade” befanns i domstol inte ha gjort något brottsligt, men var finns den moral, som sägs vara så hög i sossekretsar? Den maktfullkomlige Mats Hulth i Stockholms stadshus fick dansa i pressen en tid för sina vidlyftiga representationer med kommunens kontokort för kompisarna i Partiet. Men inget av vad han gjort stämplades som straffbart utan rubricerades av honom själv som ”slarv”, ett förfarande som rekommenderades av den i hast inkallade konsulten. Och i Partiet hade man fortfarande fullt förtroende för Mats Hulth. Den socialdemokratiska utnämningspolitiken utan offentlig insyn är ingenting annat än maktmissbruk. Blygsel är ingenting man överhuvud taget behöver fundera över. Statsministern utser en kusin till generaldirektör för en myndighet, det Ni!
Är de svenska vänstersympatisörerna så totalt manipulerade, att dom inte reagerar på sån´t beteende från sina förmyndare? Tron på ett lyckosamhälle genom socialdemokratisk politik är tydligen så stark att allt accepteras. Inställningen är närmast religiös. Även om prästen ofredar alla kvinnor i byn, rubbar detta inte tron. Ändamålet helgar medlen.
OppositionOrsaken till den låga politiska temperaturen och det minimala engagemanget i politiska frågor hos väljarna, är för min personliga del uppenbar och inte alls remarkabel. Icke desto mindre tycker jag naturligtvis, att detta inger farhågor för framtiden.
Svenskarna har under mer än ett halvt sekel gradvis vants av med att ta ansvar för sig själva, för familjen och för den större världen utanför. Vi har i klartext uppmanats att överlåta ansvaret för allt på de folkvalda och på annat sätt tillsatta politikerna. Under många år var också samhällsförändringen för majoriteten nästan enbart positiv, och vi kunde med socialdemokraten Anna Hedborgs liknelse likt grodan ligga och gona oss i det ljumma och gradvis varmare vattnet. Vi behövde inte oroa oss. Allt blev bättre och det var alltid ”någon annan”, som betalade för reformer och utsvävningar.
Det socialistiska nätet har blivit allt finmaskigare, och vattentemperaturen har stigit, och enstaka grupper har gjort sig hörda med varningssignaler. Men dessa har kunnat tystas ner med tal om ”solidaritet”, ”rättvisa” och ”jämlikhet”, ord vilka med tiden fått en annan betydelse än den ursprungliga. Dock, borgerligheten har lyckats samla krafter och fått till stånd korta perioder av alternativt styre, under vilka det etablerade socialistiska nätet med etablerade lagar, facket och trogna tjänstemän på hög och låg nivå har visat sig vara en effektiv bromskloss mot förändringar. Eftersom det borgerliga blocket inte kunnat för medborgarna förklara hur alternativet till det socialistiska styret ser ut och fungerar och att det faktiskt finns en annan världsbild än den socialdemokratiska, och hur ett borgerligt styre skulle komma att påverka individen, familjen och samhället, har det blivit en lätt match för socialdemokraterna att med fackets, radions och TV:s hjälp skrämma tillbaka majoriteten till vänsterlägret.
En del ledande politiker inom (s) och även fackengagerade har då och då givit uttryck för uppfattningar, som gått på tvärs med den förhärskande partidoktrinen, naturligtvis därför att det finns icke bokstavstrogna även inom detta parti. Dessa udda människor har skuffats bort eller tystats ned, alltmedan vattnet blivit varmare och mindre angenämt för fler och fler medborgare.
Där är vi nu, i en socialdemokratisk ”diktatur”, som skapats och stramats åt genom förmynderi och åtgärder, vilka är ägnade att framkalla ett beroende för envar av stat och kommun och slå undan benen på individuella försök att bryta sig loss. Detta beroendeskapande måste ur socialdemokratisk synpunkt vara den allra största landvinningen under marschen mot det socialistiska samhället: Maktinnehavet säkras när allt fler, för den dagliga överlevnaden, blir helt beroende av myndigheternas välvilja och godtycke, och den förmenta ”jämlikheten” firar stora triumfer, när likriktningen fortsätter.
I detta samhällsklimat kan man inte förvänta sig, att ett politiskt engagemang hos medborgarna skall kunna växa fram och att den politiska temperaturen skall vara hög. Det är dessvärre orealistiskt. Om vi är fastlåsta i ett samhällssystem av nuvarande modell, där mycket få människor, och speciellt barnfamiljer, med egna insatser i någon större grad kan förbättra sin egen situation, blir resultatet uppgivenhet om förändringar, och krafterna läggs i stället på taktik för att maximera den egna utdelningen från systemet.
Radio och TV är stängda för borgerligheten, dom behärskas av vänstern. I SvD och andra tidningar med liberal/moderat profil görs insatser, många goda sådana. Men dessa tidningar läses nästan enbart av de redan trogna, troende och engagerade och budskapet når inte fram till de behövande. Så länge detta är sakernas tillstånd ser jag dessvärre ingen möjlighet till djupare engagemang och att stoppa marschen djupare in i det socialistiska samhället.
År 2006 var det val. För första gången har de fyra borgerliga oppositionspartierna enats om att bli eniga om en borgerlig politik och gick till val på den. Alla fyra partierna har fått göra eftergifter och förändringar i sin politik. Tydligast är moderaternas och centerns kursändringar. Medan moderaterna med Fredrik Reinfeldt i ledningen kommit närmare mitten med accepterande av facket, kollektivavtal och annat, har centern närmast gått åt höger under Maud Olofssons ledning med betonande av småföretagarnas villkor och lättnader i regelverket runt anställning av ungdomar.
Nästan ingen nu levande svensk har upplevt ett samhälle, som inte varit inriktat på socialism. Med vetskap om svenskarnas inlärda beroende av den socialdemokratiska modellen och tidigare misslyckade regeringsskiften har det blivit uppenbart för de borgerliga, att det inte på en valperiod går att få till stånd ett systemskifte av radikalt mått, hur nödvändig en sådan förändring skulle vara ur borgerlig synpunkt. Det är därför riktigt att anpassa politiken så, att den inte dramatiskt avviker från det invanda. Om inriktningen på den borgerliga politiken från början blir en light-variant, kan effekter, som av väljarna upplevs som positiva, följas av mer av borgerlig uppfattning senare. Det är ju också den metoden som använts av socialdemokraterna för att föra oss in i den socialistiska samhällsordningen. Den kan mycket väl vara den väg, som kan ta oss ur det nuvarande moraset.
En komplikation på EU-nivå
SolidaritetUnder Ingvar Carlssons statsministerperiod genomfördes folkomröstningen om inträde i Europeiska Unionen. Frågan om folkomröstning för medlemskap satt hårt inne men genomfördes något överraskande och resulterade i att Sverige blev medlem. Segern blev inte stor men klar. Den förlorande sidan har aldrig kunnat acceptera folkviljan, och har kvar sin frustration över att den inte lyckades hålla Sverige utanför gemenskapen. Vid omröstningen om Euron triumferade baksträvarna, och krav restes på att vi skulle träda ur unionen. Detta krav har inte vunnit någon stor spridning.
Ett faktum är, trots att många har svårt att ta till sig det, att Sverige är medlem i EU. Vi har i demokratisk ordning röstat oss in i unionen, och det borde vara en självklarhet att vi accepterar det. På samma sätt som vi måste rätta oss efter beslutet om kärnkraftens avveckling. Ibland påstås att regering och riksdag kommit i otakt med folkets åsikter, vilket i sig inte är ovanligt under den fortsatta resan efter ett beslut. En kraftig majoritet är i dag emot kärnkraftsavvecklingen, men inte kommer trädkramarna att acceptera någon ny folkomröstning av det skälet.
Ordet solidaritet är i dag mycket populärt i olika sammanhang. Men var finns meningen med solidaritet med andra folk, om vi ska isolera oss här uppe i kylan och inte delta med vårt kunnande i utvecklingen av regionen Europa. Och trots att vi anser oss bättre än alla andra länder, finns det en hel del som vi kan ta till oss för att utveckla vårt eget land. Och glöm för all del inte bort, att Europa (förutom Balkan) har haft fred i 60 år. Tack vare EU. Varken Tyskland, Frankrike eller England har varit i luven på varandra under den tiden. Enbart freden är värd all uppoffring som ett EU-medlemskap innebär för EU-hatarna. Om freden hotas utifrån skall medlemsländerna bistå varandra solidariskt med väpnad hjälp. Vilket borde vara naturligt för varje medborgare, särskilt som solidariteten sägs vara viktig också av EU-hatarna. Sverige har inte bidragit med sin del i tidigare väpnade konflikter utan fegat ur och låtit andra stå för insatserna, medan vi efteråt dragit alla fördelarna av andras offer. Sådant beteende är det omvända till solidaritet. Det kallas egoism.
<<< ^ >>>
Socialdemokratin utnyttjar inte den dynamiska mångfaldens krafter och skapar för många fripassagerare. Därmed blir systemet en belastning för sig självt och hindrar en utveckling mot större välstånd för landet och bättre möjligheter att sprida välståndet till regioner i världen, som ännu inte hunnit så långt.
Det mest skrämmande är att den nuvarande samhällsordningen har kommit till på demokratisk väg. Majoriteten har röstat för att bli systemets slavar.
Min lilla betraktelse må ha en något pessimistisk ton, men själv är jag inte helt pessimistisk. Då skulle jag inte bry mig. Jag tycker att min syn är realistisk och speglar det samhälle jag lever i. Jag har också en önskan och den är, att vi svenskar inte ska behöva få bottenkänning, innan utvecklingen vänds uppåt igen.
